Det svenska samhällets ryggrad

Förra året befann sig 61260 lastbilar, som utförde 35 165 000 transporter, ute på vägarna samtidigt. Den sammanlagda körda sträckan var hela 2,7 miljarder kilometer, och mängden gods 330 miljoner ton. Vägnätet och de transporter som det möjliggör är både ryggrad och blodomlopp för det svenska samhället, inte minst eftersom Sverige är ett land med låg befolkningstäthet och på sina håll svårforcerad terräng där det finns vägar men inte järnväg.

Även om en stor mängd gods fraktas med tåg så är vägtransporter på många håll, i vårt avlånga och glesbefolkade land, det enda alternativet. Utan dem skulle det inte finnas någon mat i lanthandlarna, inga varor i butikerna, inga böcker på biblioteken, och inte heller några mediciner. Man glömmer ofta bort att transporterna faktiskt är just livsnödvändiga.

Det är även lastbilstrafiken som gör det möjligt att uppföra nya byggnader då byggnadsmaterial och ofta även de maskiner som behövs för bygget faktiskt fraktas med just lastbilar. Flytten av Kiruna, ett av de största logistiska projekten någonsin i Sverige, var till stor del helt beroende av alla former av vägtrafik, så väl som av andra transportslag.

Tankbil på väg

Volvo och Scania

Eftersom lastbilstrafiken är så pass viktig för Sverige är det inte konstigt att vi har två lastbilstillverkare i landet, trots den ringa folkmängden. Dessvärre räcker inte den inhemska marknaden till, lika lite som den amerikanska marknaden räcker till för Coca Cola. Både Scania och Volvo Lastvagnar har en stor del av sina kunder utomlands, och båda påverkas därför av den ekonomiska krisen som varit i bl.a. Grekland och Portugal.

Dagens nyheter skrev i oktober 2012 att orderingången hos Scania hade minskat med tio procent jämfört med tredje kvartalet året innan. Och detta beror till stor del på den ekonomiska krisen, som gör att färre lastbils- och busschassin beställs.

Även Volvo Lastvagnar berörs av krisen, då båda företagen är verksamma på ungefär samma marknader. Företaget har därför börjat implementera ett omfattande sparprogram, som bland annat innebär att forskningsavdelningarna får 11,5 miljarder kronor mindre per år. Detta är synd och skam, det drabbar ju oss som kör deras bilar då det inte tas fram nya och säkrare lösningar. Men det drabbar faktiskt alla då exempelvis möjligheten att ta fram miljövänliga lösningar också minskar.